Studenterna bakom projektarbetet heter Elin Nevdahl, Karin Nilsson, Jörn Moberg och Vera von Platen.
Hur skulle ni förklara augmented reality för någon som inte vet vad det betyder?
- Det betyder en förändrad verklighet. Inte som virtual reality, VR, där allting är virtuellt. Alla känner kanske till Pokémon Go, det är en typisk augmented reality med element från den fysiska världen som förhöjs eller förändras med hjälp av teknologi.
Hur var projektuppgiften formulerad?
- Temat vi fick var teknik i rummet. I frågan togs miljöer som publika, privata, mobila och augmented reality-rum upp. Vi fick genast flera idéer. Tanken på museum kom upp, hur det skulle kunna gå att förhöja en museiupplevelse till att bli en blandning av det publika rummet och augmented reality.
Hur gick processen till?
- Vi ville komma ifrån det skärmbaserade och utmana oss själva att skapa någonting nytt. Det ledde till att vi använde oss av teorier som inte fokuserar på användbarhet. Vårt fokus var snarare att skapa en prototyp som uppmanar till lekfullhet och mållös interaktion. Det finns inget riktigt mål att uppnå. Du blir aldrig färdig med att skapa konst.
- För att få idéer gjorde vi flera observationer på Tekniska museet, Nationalmuseet och Moderna museet. Vi intervjuade utställningskuratorer och projektledare. Tekniska museet riktar sig främst till barn. Där är de väldigt duktiga på att få in teknik i utställningen. Vi kompletterade med att gå till Nationalmuseum och Moderna där tekniken inte alls är lika självklar och där publiken är vuxen.
- Vi riktar oss till det traditionella konstmuseet. Tanken är att göra den passiva museibesökaren till en aktiv aktör. På Tekniska museet var det speciellt en händelse som ledde oss in på att få besökarna att samarbeta i verket. Två vuxna satt och spelade spel med två barn. Det var uppenbart att de inte kände varandra på grund av vad de pratade om. Trots att de inte hade någon tidigare relation kunde de interagera med någonting som de tyckte om och det skapade band mellan dem. När vi kom till Nationalmuseet var det tydligt att där fanns ingen interaktion mellan de olika besökargrupperna.
- Vi har haft Homoludens som teoretiskt ramverk, som handlar om att designa för den lekande människan. Att öka lekfullheten har varit väldigt viktigt. Att ställa sig frågan: ”Hur stödjer man lekfullhet och utforskning och kreativitet?”. Men också viljan att skapa tillsammans.
Bodystorming
Gjorde ni några användartester?
- Vi arbetade med bodystorming, det är som brainstorming fast med kroppen. Bodystormingen innebar att vi återskapade en så realistisk museimiljö som möjligt för att testa vår low-fi prototyp av Sandbox med användare. Prototypen var en skål fylld med yoghurt och karamellfärg som gick att röra runt i. Detta för att få en större förståelse för användarens situation och generera nya idéer.
- Bodystormingen gick bra, deltagarna interagerade med ganska återhållsamt med varandra som på ett museum. Vi fick fram att vi behövde arbeta mer med kontexten kring prototypen för att bjuda in till mer lekfullt beteende. En viktig del i det här projektet var att inte bara skapa artefakten utan att designa uppgiften kring verket.
Berätta lite om The Sandbox teknik.
- AR-Sandbox fanns redan och är egentligen till för topografi. Den har öppen kod som går att använda fritt. Vi ändrade i koden för att den skulle passa vårt projekt. Vi tog bort de topografiska attributen och ändrade färgsättningen så att den blev mer lekfull.
Vad förväntar ni er av utställningen idag?
- Vi ser fram emot att se hur besökarna använder verket och hur de interagerar med det. Hur ser det ut? Kommer vi få fram det kreativa eller kommer folk vara avvaktande? Projektet har väckt lusten hos oss att jobba vidare i konstvärlden och även använda oss av augmented reality i lärandemiljöer.
Här finns mer information om Kandidatprogrammet i interaktionsdesign 180 hp
